på måndagarna går jag till skolan och börjar 10.15, sedan har jag en lektion följt av tre och en halv timme ingenting. jag hatar de här tre och en halv timmarna. tiden går så sakta och jag är dålig på tidsfördriv, iallafall i skolan. jag såg en fågel försöka ta en död fågel med sig imorse när jag var ute med alfons och tänkte genast att det var ett dåligt tecken. Men senare på dagen ringde dom från konsum och sa att jag hade vunnit en flygtur. Det var konstigt. fåglarna kanske inte betydde något, men dagen är inte slut än. På morgonen satt jag i telefonkö i en timme nästan sammanlagt, det visade sig att jag och kvinnan från vetrinären hade ringt varandra samtidigt. alfons fick iallafall en tid på påsklovet och nu får jag träffa min lillasyster. det slår mig nu medan jag skriver att jag inte har något att berätta. tomma ord utan mening. den här slentrian sitter fastkedjad runt mig och det känns inte som jag kan komma loss. på onsdag kommer pengarna men vad gör man med pengar mer än att köpa mat och fylla tiden och tomrummen med onödiga saker och vin. dagarna kommer och går, tiden passerar utan att man ens lägger märke till det. måndag och plötsligt fredag. helg. vad säger det mig längre. förrut var det väl någonsorts frihet. skolan är slut för den här gången och man förtränger att måndagen så smånigom kommer. på torsdag kommer mamma. oj, nu kanske det är försent att beställa vin från bussstationen. tråkiga tankar om tråkiga saker och tråkiga ansvar med tråkiga följder och tråkiga läxor och tråkiga morgonar och tråkiga kvällar. vad kan man göra? jag kanske slås av en idé men gör ingenting av den. nu ska jag göra konst, men nu glömmer jag bort det. nu känner jag ingenting alls.

Idag gick jag upp tidigt och gjorde mig redo för resan söderut.

Efter bussen från byn in till skellefteå så ställer jag mig och väntar på linje 100. Det samlas fler och fler och jag börjar misstänka att bussen kommer bli ordentligt passagerarfylld, tur att min sociala fobi är som bortblåst(!). Bussvärdinnan inser bussens begränsningar och ropar ut över busshållplatsen att alla söder om Umeå är välkommna in. Det är bara jag. Alla tittar iritterat och några fäller bittra kommentarer när jag traskar förbi kön och in i allergikuben på nedervåningen. Efter en stund blir även Umefolket insläppta. Bussvärdinnan kommer fram till mig och säger - Du förstår väl att du inte kan ha väskan på sätet brevid dig, det kommer bli helt fullt.

Jag svarar inte, jag är helt uppslukad av hennes mustach. Den är så stor att det är det är fashinerande. Hon är mer skäggväxt än Christian.

Jag flyttar sedan lydigt på väskan och försöker göra det bekvämt för mig. Tar fram mp3:n, rullar ihop sjalen till en kudde och tänker fördriva tiden med att sova. Plötsligt dyker en äldre herre upp och slår sig ner. Han börjar prata lite smått och jag svarar artigt. Snart blir det tyst och jag tänker precis slå på mp3:n när han börjar prata igen. När jag säger äldre herre så menar jag Inte en lång äldre man men svart kappa, hög hatt och monokel, även om det kändes lite som det nu när jag skrev ner det. Det var en gubbe egentligen, men det kändes så dumt att skriva det. Hur som helst, så slutade han aldrig att prata. Vi satt och samtalade hela vägen från skellefteå till Umeå. Det är en två timmars resa. Ingen annan i allergi kuben så någonting, på h e l a resan. Vi två var osvenskast på bussen. Jag fick veta att hans fru hellet Lisbeth och att dom hade två barn, båda pojkar. Att han sprungit otaliga maraton, både i Brasilien, Usa och Tyskland, om hans pensionersresa till Litauen, allt om den 55 åriga bussgudien de hade på resan, om hans ena sons psykvistelse i Umeå och att han inte tyckter om människor som försökte slå sina hundar till lydnad. Om hans maratonkompis som var alkolist, om hans konstnärskompisar och om kyrkokören han var med i. När Umeå närmade sig sa han: Ja, tänk. Om tio år så kanske jag ser ditt namn bland de stora konstnärerna. (Ja, jag hade faktiskt delat med mig lite jag med.) Ja, man kan ju alltid hoppas, svarade jag.

Men efter han stigit av bussen kom jag på att vi aldrig presenterat oss ordentligt. Så nu är han lite av ett mysterium den där gubben. Men, om jag får gissa, så tror jag nog att han heter Berra. Ja, eller Bertil igentligen, men det har ingen kallat honom sen smeknamnet tog fäste, nån gång under de 25 åren han jobbade på plastfabrik innan han gick i pension. Fast det förstås, hans fru kallar honom nog för Bertil ibland, men bara när hon är arg.

På mammas begäran gör jag nu ett försök till att börja blogga igen.

För er som inte hängt med är Burträsk "hem" i åtminstonde ett år frammåt.

Det är vitt ute och pendlar mellan ögonfrans-blir-till-is-kallt och rätt behaglig kyla. Idag är den okej. Kanske till och med plusgrader?

Det här väderpratet bevisar att jag är vuxen och tråkig och inte längre brinner. Jag samtalade med Elsa för någon dag sedan om eld och om att brinna. Hon brann, men jag har liksom sloknat för länge sedan. Men jag tänker inte ge upp, jag kommer att brinna igen. Annars är det ingen mening. Igår började jag min nostalgitripp och fortsätter den idag. Patti smith i datasalen medan jag väntar på att bilden ska börja igen. På torsdagar har vi konst h e l a dagen. Vilken dröm eller hur? Nej, vi målar stenar och det blir liksom uttjatat efter sten nummer 2.

Min eld för att måla är borta. Jag har 11 dukar där hemma som väntar på att få liv, men jag har bara gjort en ännu. Och den blev inte ens bra. Jag fick liksom tvinga fram det. Det. vad Det nu är. Jag var inne på min lillasysters mycket snyggare och uppdaterade blogg idag och såg att hon lagt upp en låt. Sin låt. Jag började gråta när jag hörde den. Om Marielle hade varit en sång hade det varit den. På riktigt. Marielles musik mognad är mycket större en hon själv. Jag är så stolt. Men eftersom jag är en mes så har jag svårt att bara bli glad och stolt för att min lilla syster är bäst i världen, jag måste även bli besviken på mig själv. Inte för att jag inte spelar gitarr eller sjunger (fastänn det skulle vara roligt att kunna sjunga utan att fönster går i kras), men pågrund av den här återkommande avsaknaden av eld. Jag är som en gammal kärring som bara vandrar runt i livet utan passion eller panik eller glädje eller några känslor alls och om det ens kommer fram några känslor så är det same old-känslor.

SLENTRIAN! kom jag just på. det är ordet som beskriver mig och min situation bäst just nu.

Vi ses kanske imorgon.

Okej. jag kände att jag fortfarande hade lite kvar i mig.

Jag läste i en Amelia tidning på bilden förra veckan att om man ofta är arg utan någon igentligen anledning så kan det bero på att man inte har accepterat sin verklighet. Jag har funderat mycket på det. Jag trodde att min ilska nästan gått över. Men den ligger liksom och puttrar under ytan mest hela tiden. Det kan mycket väl vara så att jag inte accepterat min verklighet, men är det verkligen rätt väg att gå att bara acceptera. Är det inte meningen att man ska förändra. Eller är det om det inte går att förändra sin verkligehet som man måste acceptera den, det låter mer troligt. Men det går väl Alltid att förändra sin verklighet?

eller. . det borde vara så. Det beror kanske på hur stora förändringar man är ute efter. Jag tycker bara att allt är så meningslöst. Jag vill bli bortrövad eller något. i "Me and you and everyone we know" så säger pappan något ungefärligt såhär: "I want my children to have super powers, Im ready!" och det är lite så jag känner. Jag kan väl råka ramla ner i en kartong och av misstag skickas till Indien eller något? Jag är redo för något nytt!

Burträsk kan man älska p.ga lugnet. Och jag trodde lite grann att jag skulle tycka om det. Men jag får panik utav det. Det här lugnet ger mig ordentlig jävla panik. Jag har förmodligen inte accepterat mitt liv, men jag har ingen lust att göra det heller.

Jag har inte suttit mig ner för att skriva på lång tid nu. Barnboken ligger orörd och mitt försök till en blogg har inte heller skrivits i på jätte länge. Om jag funderar på vad det här kan tänkas bero på kan jag börja med att utesluta det jag redan vet inte är probemet.

*Tidsbrist. Jag har tid så det räcker till och blir över. Jag orkar inte riktigt göra något vettigt av den bara.

Nu står min hjärna still och jag måste låta mig själv skriva om någonting annat annars slutar det här inlägget här och nu.

Varje dag slår jag på tv:n och varje dag får jag se hur äcklig världen vi lever i är. Det räcker faktiskt för att jag ska ramla ihop till en pöl och stirra in i väggen resten av dagen. Vad är det för mening att göra någonting så länge det inte gynnar mig själv eller andra. Sätter jag ribban för högt? Är det verkligen konstigt att hellre hoppa över livet än att spendera det med att arbeta och betala räkningar och se på medan vi tillsammans förstör oss själva och världen. Jag tror att jag inte orkar skriva för att jag inte ser någon mening med någonting just nu. Det är så idag. eller Just den här timmen. Men en timme blir flera timmar blir dagar blir veckor och så måste man dessutom ha något att se tillbaka på när man är gammal. Jag ska hinna med att resa, se och uppleva. Bli kär och bli galen och lätta mitt samvete. Vad är dem man kommer ihåg när man är gammal? Jag vägrar arbeta hela mitt liv bara för att det förväntas av mig. Jag vill komma undan.

För några år sedan hade jag drömmar om vad jag ville bli. Vad jag ville plugga och vad jag ville göra efter jag pluggat. jag förstod att jag måste ha ett skit jobb jag inte trivs med såsmåningom för att det är så det går till. jag stod ut med tanken att jag troligen kommer att bli som min mor och min far och alla andra jag känner, att jag inte riktigt kommer få det att gå runt. Att jag alltid kommer få bråka om pengar och vända på femöringar och tvinga mig till jobbet och gråta i tvättstugan när jag äntligen fått tvätttid. Jag har fått en uppenbarelse. Jag vill inte leva på rad och då tänkter jag inte göra det heller. Skit snack Anne-Louise. Troligen ja. men så länge jag muntras upp av att tänka att jag inte är förlorad tänker jag fortsätta med det.

Det har gått lång tid sedan jag skrev och jag har hunnit fundera på en hel del. Jag kommer dock bara ihåg två.

1. Varför görs det så mycket dålig film i Sverige?

Jag anser att det är väldigt många svenska filmer som är ren skit. Jag menar, så dåliga att man hellre sitter och tittar in i väggen än att se filmen. Exempel på det är : Beck och Wallander. Förmodligen får jag halva svenska folket imot mig genom att skriva det här men jag skulle faktiskt hellre äta bajs än att titta på en Beck rulle.

Sedan har jag hört att det ska göras typ 13 Wallander filmer till, vad fan är det? Finns det inte oräknerliga sådana redan? Det känns i allafall som det. Har man sett en har man sett alla..

2. I helgen roade jag, min syster och våra respektive oss med att på lördag kvällen slå oss ner framför "Så ska det låta". (Nej, så ska det låta är inte jämförbart med wallander eller beck. Det är bra underhållning!)

En blond brud, en blond snubbe var gästkändisar på det ena laget och på det andra finner vi Carola "behöver inte ens nämna efternamnet" Häggqvist och Andreas Jonsson. Förvånande nog skrämdes vi inte till att byta kanal. Nu kommer ännu en åsikt som kan komma att få Sveriges befolkning att avsky mig, men är inte Carola lite obehaglig?

Det Kan inte bara vara jag som sitter och väntar på att fullmånen ska leta sig in i tv-studion och förvandla Carola till sitt rätta jag. Plötsligt förvandlas den trevliga familjeunderhållningen till ett blodbad när hon ger sig ut på ännu en bögjakt..

idag var hela mitt ansikte rödfläckigt av något jag inte vet vad det är och vårdcentralen struntar i att människor är sjuka efter klockan 12.00 och Alfons tigger antingen mat eller så ligger han i korgen och sover eller skäller på saker som ingen annan hör. Ibland blir jag så less på allting att jag bara blundar och önskar mig bort men när man öppnar ögonen efter en liten stund och finner att man är kvar i samma skit som vanligt mår man inte ett dugg bättre än förrut. Jag skriver aldrig på boken jag borde och jag läser aldrig bökerna jag vill och jag vill göra skillnad och fylla ett syfte men det verkar omöjligt så fort man tänker på det. Jag såg ett tv-program om KBT och jag skulle verkligen vilja våga betala på bussen utan att hjärtat hoppar ur bröstet och min rygg värker av att jag suttit och virkat dreads hela dagen i går. Eva och Raine kan laga vad som helst men kanske inte om man är trasig i själen men det har jag förstås aldrig frågat om. Mamma sitter alltid och pratar om saker som jag inte vet om jag lyssnar på eller inte och ibland tror jag att vag sträcker ut min hand men sedan upptäcker jag att jag bara vill ha mjölken. Eva säger ibland att jag skulle kunna sälja mina tavlor men jhag tror inte att någon betalar pengar för mina tankar i färg. Igår spelade vi alfapet också men Christian bara vinner och varför finns egentligen socialförvaltningen när de inte hjälper till. Jag vill inte slicka rumpa och jag önskar verkligen att lumpen ska sluta skicka dumma papper. Jag skulle hellre äta mitt eget bajs än att göra förnedrande saker för 2 kronor i timmen och jag förstår inte varför någon vill ta del av våldsamheter. Jag vill bygga brunnar och hus i afrika men varför är det så att det bara är folk med stålar som kan hjälpa till? Snart är det påsk och jag önskar mig påskägg eller ett nytt liv, ni kan välja själva vad ni vill ge mig. Antagligen blir det inget av de två alternativen. Mamma säger att Cathrine gymmar och jag brukar faktiskt göra pilates ibland, men jag kan aldrig bestämma mig för om jag duger som jag är eller måste bli en benget. Det är svårt med allting ofta men man får väl hålla humöret uppe genom att tänka att på .... oj, jag tappade helt tråden.

För ungefär en vecka sedan var det vår men idag när jag vaknade var det snö överallt och jag fick ta omväg efter omväg för att undvika att bli påkörd av en traktor med skottfetish. Trots denna enorma värderomställning kan jag bara fundera över varför det överhuvudtaget förekommer ringklockor. De flesta fungerar inte och jag brukar i alla fall knacka, om jag inte vill irritera de boende i fråga genom att ringa om och om igen tills de tillslut springer till dörren för att bli av med oväsendet. Jag kan ha förståelse för hela ringklocksgrejjen och kanske till och med finna det lite lustigt om man har för vana att byta ut den vanliga ringklockssignalen efter årstid eller humör (det finns faktiskt sådana typer) för att underhålla sina gäster tills dörren öppnas, men det hör knappast till det vanliga. Och varför en enda ringklocka inom norrland gränser har överlevt går bortom mitt förstånd. Brukar inte norrläningarna bara kliva på, utan vare sig knacka eller plinga?Det har i alla fall jag hört.

När jag läser min egen blogg går det upp för mig hur mycket fritid jag har, kan det verkligen vara nyttigt att fundera så mycket över oväsentligheter?

Jag borde bli aktiv medlem i MUF. Nej just det, jag är inte dum i huvudet. Får komma på något annat istället...

idag började christian på sitt jobb och jag var en mamma som vinkar av sin son första dagen i skolan.

- Det kommer gå bra.

- Lycka till.

- Bra kommer det att gå.

- Lycka till nu!

- Allting kommer gå fint!

- Lycka till, lycka till, lycka till

- Hej då!

- Du har väl inte glömt något?

- Har du med dig pärmen?

- Har du glömt pärmen?

- Jag hämtar pärmen!

- Här.

- Lycka till nu!

- Det kommer gå bra.

- Hej då.

- Just det, lycka till!

Ungefär så såg det ut innan Christian försvann bakom knuten.

Jag satte upp håret, klädde mig, tog på Alfons kopplet, började promenera, bytte håll när jag såg att grannen kom imot mig med sin hund, genade över den andra grannens tomt och kom ut på vägen.

Jag tittar till vänster och ser två ryggar, det är min mor och Christian som inte kommit iväg ännu för att mammas jacka är spårlöst försvunnen.

I vanlig ordning går någonting fel när det inte får gå fel. Men Christian blev bara lite försenad och chefen skrattade åt nyckelhistorien.

På vägen hem hann jag tänka tusen små tankar om allt.

summering:

Det inte är lätt att vara ensam, man kan inte få någon hjälp och inte heller få känna den varma känslan i magen efter att själv ha hjälpt någon och jag vet inte varför Evas bil aldrig går sönder och fortfarande inte vad civilingenjörer egentligen gör, de tycks finnas hyffsat många av dom och vad jag hört kännar de bra och jag tror att jag kom fram till att jag skulle kunna tänka mig arbeta med något jag inte förstår men ändå tjäna bra och jag påminns ständigt om dikter jag skrev förr i tiden och jag undrar varför de byggde om vägarna i backen och hur Christians chef ser ut. Det känns som att bilens dörrar kommer ramla av men de gör de aldrig och vad händer om bildörren öppnas i farten och bilbältet inte är på och kommer jag få ett jobb och kommer kbtkillen att höra av sig. Jag vill ringa Natalie och planera för fredagen, jobbar christian då? och jag vet inte om han kommer ihåg att fråga om dagar och löner och jag måste lyssna på weezer medan jag städar.

Om jag skaffar batterier till min mini inspelare jag fick att pappa till reporterjobbet kanske jag ska börja spela in mina tankar. Det är synd att de inte låter likadant när man säger dom högt.